Läkepedagogikens och socialterapins historia

Läkepedagogikens och socialterapins rötter går tillbaka till 1920-talet och bygger på österrikaren Rudolf Steiners (1861 – 1925) antroposofiska människokunskap. Det första läkepedagogiska hemmet Lauenstein grundades i Jena, Tyskland. Ungefär samtidigt inrättades en specialpedagogisk klass för barn med inlärningssvårigheter på den första Waldorfskolan i Stuttgart.

Sommaren 1924 höll Rudolf Steiner den första ’Läkepedagogiska kursen’ i Dornach, Schweiz, där han utifrån waldorfpedagogiken vidareutvecklade de pedagogiska och terapeutiska grunderna för läkepedagogiken.

En utgångspunkt för Steiner var det utvidgade normalitetsbegreppet, vilket innebar att alla människor, oavsett störningar eller inte, bär på samma utvecklingspotential och att ingen är obildbar. Detta medförde att utvecklingsstörda möttes med respekt och känsla för den personliga integriteten inom den antroposofiska rörelsen och i synnerhet inom läkepedagogiken.

Förutom att lyfta fram integrationsidén, som innebar att hela människan, kropp, själ och ande, utgör en samverkande helhet betonade Steiner också helhetsidén, där barnets hela livsmiljö är betydelsefull. Utifrån helheten urskilde han i sin diagnostik fysiska, organiska, psykiska, sociala och även existentiella faktorer vid olika former av utvecklingsstörning.

Dr. Ita Wegman, en av Steiners närmaste medarbetare, behandlade barn med funktionsnedsättningar på sin lilla klinik i Arlesheim i Schweiz. Ur hennes arbete med denna praktik växte det läkepedagogiska hemmet Sonnenhof fram.

De två läkepedagogiska hemmen, Lauenstein och Sonnenhof kom länge att vara mönsterbildande och gav impulser till att nya läkepedagogiska hem i rask takt grundades i Tyskland, Schweiz, England, Island, Sverige och Finland. I dag finns läkepedagogiska centra över hela världen.

1934 introducerades den läkepedagogiska rörelsen i Sverige. Då startade läraren Marit Laurin, tillsammans med två tyska läkepedagoger, Gustav och Lotte Ritter, den första läkepedagogiska klassen på Viggbyholms internatskola utanför Stockholm.

Allteftersom det läkepedagogiska initiativet utvecklades i Sverige, kunde man se det som en kritik av den tidens svenska mental- och handikappvård, där man genom inrättandet och byggandet av en rad specialanstalter och specialsjukhus avskilde avvikande, ”annorlunda” människor från samhällets normala liv. Läkepedagogiken erbjöd istället en vårdform som vilade på en personalistisk människosyn och som erbjöd en familjär, hemliknande omsorgsmiljö. Den läkepedagogiska bildningsidén kom att omfatta den funktionsnedsattes hela livssituation och den betonade möjligheten till utveckling och integrering.

Till Järna, i Sörmland, kom läkepedagogiken 1935 när Mikaelgården grundades. 1942 startade Saltå Arbetsskola och följdes av Solbergahemmet 1945.

Samma år som FUB (Föreningen för Utvecklingsstörda Barn, ungdomar och vuxna) bildades i Stockholm 1952 grundades Mora Park i Järna. Mora Park fortsatte att utveckla normaliseringsidén, d.v.s. att institutionsmiljön skulle likna barnen hemmiljö. Vårdarna levde nära barnen och föräldrarnas medverkan knöts an och togs till vara i verksamheten.

På slutet av 60-talet började de socialterapeutiska initiativen växa fram för att möta vuxna funktionsnedsattas behov av integrering i lokalsamhället.

I forskningsstudien Människokunskap ur ett helhetsperspektiv. Danielsson/Liljeroth (1983) hävdas: ”En generell slutsats som vi kan dra efter våra empiriska erfarenheter är att ingen verksamhet inom området i Sverige präglas av ett helhetsperspektiv med djup och kontinuitet med undantag av läkepedagogiska institut”.

Läkepedagogiska och socialterapeutiska initiativ har fortsatt att startas och utvecklas i enlighet med de läkepedagogiska grundtankarna: Att se det friska i människan och stå upp för hennes rätt till integritet och ett värdigt bemötande.

För att ge rätt kompetens i arbetet och lyfta fram den antroposofiska människokunskapen satsar de läkepedagogiska och socialterapeutiska verksamheterna på utbildning och fortbildning.

Idag fortsätter de antroposofiska verksamheterna med att fördjupa arbetet gällande inkludering, delaktighet och självbestämmande, i enlighet med de mänskliga rättigheter som slås fast i bland annat FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning och FN:s konventioner om barnets rättigheter.